Än finns liv...

... på den här bloggen. Redan 2008 funderade jag på hur man skulle få tid till sin blogg, och om "glest-mellan-inläggen-ångesten". I det HÄR inlägget. Jag har alltså bloggat sedan 2008. Numer blir det mest att jag använder min egen blogg för att läsa mina favoritbloggar ur min egen blogglista. Fast jag borde nog uppdatera min blogglista. Många bloggar har funnits med från början. Och har liksom min stannat av. Ska nog rensa bort de "döda" bloggarna, men tänk då om någon (liksom jag) bara "vilar" sig lite!!! Säkert har Mitt Egnahem blivit bortplockad för att den uppdateras för sällan. Och det kan jag förstå.

Fortfarande finns dock lusten till att skriva, och blogga. MEN sedan digitalkameran dog blir det mest foton m iPaden eller iPhonen och det BLIR inte så bra fotokvalitet!

Fortfarande kommer tankarna om, att det HÄR skulle jag kunna skriva ett blogginlägg om... Eller det här... 

Så här kommer några bilder som skulle ha kunnat bli blogginlägg:)

Jag skulle kunnat blogga om alla mina fantastiska amaryllisar som, pang, börjar blomma på efterjulen. Denna, i en fantastisk kruka av Kerstins man, Anders Fredholm. På en Ikeapall som jag faktiskt testat stänkmålning på. Med tempera. SÅ kul! 

Eller att julstämning skapas så bra med favoritpyntet. Gärna gammaldags. Som mormors trasiga pappersängel. Och lovika- krukan och ljuslyktan, som jag stickade för några år sedan.

Eller att än är väl inte julen slut? Här håller den iallafall på ända fram till tjugondeknut- dagen. (Man gör som man vill!) Hos oss kanske det beror lite på lathet, men också väldigt mycket på att det har varit ett så ljuvligt härligt jullov... Vill suga liiite till på julkaramellen. 

Tänder fortfarande ljus överallt. I kronan som fått den traditionsenliga lummern (förlåt Moder Natur, har nu hört att det tar hundra år för lummern att växa till sig...) 

Väggfasta bokhyllan i bakgrunden, HÄR kan ni läsa om hur och när den byggdes. (Arbetsnamnet var BokHylleHelvetet...) Den bruna väggbonaden till vänster tröttnar jag inte på. Klässbols fantastiska "Himmel och Helvete". 

Ja, det hade nog kunnat bli flera blogginlägg!

Att vi fick snö, och blev av med den, och att den kom tillbaka. Att Mannen gjorde en "trefot" a'la Ernst (av granar och med lykta i mitten) Åhhh vilken mysig julstämning det blev! Men jag avslöjade inte vems idén var. Mannen har ett lite komplicerat förhållningssätt till Ernst... 

Jag hade också kunnat önska GOTT NYTT BLOGGÅR till alla eventuella övervintrande läsare här! 

Det hade jag...

PS. Jag hade också kunnat tipsa om en helt underbar blogg som jag precis upptäckt: Kammebornia.se Åhhhh, vilket härligt hus, inte alls så där sönderrenoverat (som jag ibland kan tycka är normen). Och Och bloggerskan verkar även hon suga ut det sista ur julen! Läs den om ni inte redan upptäckt den. Ord och bilder- allt är så vackert! 

Tankar om Tid.

Det finns inget som är så rogivande som ljudet av en brasa eller tickandet från ett gammalt väggur! Det måste vara något nedärvt i våra gener, ljudet av en brasa inger trygghet, säkerhet, värme, vila... Och i vilka miljöer hör vi idag ett tickande Ur? 

Klockan är arvegods, och från början gillade jag den inte- tyckte den var lite "prålig! Men med åren så har den blivit en del av vårt kök. Glömmer "någon" att dra upp den blir det plötsligt väldigt tomt... 

Den slår också med en alldeles speciell klang. En markering att tiden finns! 

Och det är väl det vi ständigt slåss mot i vårt stress-samhälle. Att jaga tid! Vi har ständigt "för lite" tid, lite "kort om" tid- trots att vi alla har precis lika mycket tid!

Har ni läst Bodil Jönssons bok "Tio tankar om tid"? Det är en ganska tunn, men mycket tankeväckande bok. 

När jag fick min TREDJE påminnelse från biblioteket, att jag borde lämna tillbaka min bok i tid, tänkte jag: -VAD i hela friden håller jag på med? (Hade inte läst den, trots att tanken var det när jag lånade den förstås!) - Kan Jag inte ens ta mig tid till att läsa en lite bok om att just ta sig tid!!!! (Har i perioder tyvärr prioriterat bort min egen läsning, pga renoveringar, barn, jobb, osv, osv...)
Så jag läste den. Tog inte alls mycket Tid:) Och jag tänker på den än, fast det nu var något år sedan. En sak jag kommer ihåg från boken är Bodils egna(?), definierade "STÄLLTID".

Åh vilken tröst det är att tänka på Ställtiden! Hon menar att all tid som man tänker på det där som man borde gjort för länge sedan (projekt, telefonsamtal, samlade högar, ja vad det nu kan vara som man borde tagit itu med...), är inte förspilld tid utan helt enkelt en fas av förberedelse inför det som ska göras.
Kanske inte alltid så medvetet, men när man sedan väl gör saken så tar det ofta ingen tid alls! För att Ställtiden, tiden innan du började, var värdefull.

Trösterikt tycker jag! Speciellt i ett gammalt hus där allt går lite långsamt.

Min gamla kökssoffa i köket- också arvegods, och vilken svindlande tanke att tänka på alla som vilat här en stund genom tiden. Ingen förspilld tid inte!

Så ibland tar jag igen mig här. Under den tickande klockan, med vedspisen tänd, och dörren in till storrummet stängd- DÅ blir det snabbt varmt och gôtt i köket.

Ta er Tid! Tid att vila. Tid att tänka. Eller bara va`...

Att komma hem.

Jag älskar att komma hem. För att kunna komma hem så måste man ju förstås åka bort ibland. Vi har åkt långt, långt. Sverige är ett långt land. Ända upp till Norrbotten och tillbaka till Värmland. Det blev 250 mil! Mer om resan en annan gång kanske, men nu ska jag försöka beskriva känslan när man ser sitt hem igen, med helt "nya" ögon. Jag går en stund och "tar in" vårt hem och vår trädgård.

- Nej men oj, SÅ hög har väl malvan aldrig varit? 

- Jisses vad det har växt i trädgårdslandet! Det svämmar över!

- Hmm, vad hemtrevligt och mysigt vi ändå har det- är inte Mårbackapelargonerna ovanligt vackra i år?

- Och trasmattorna och skurgolven- vad fint!

Jag går omkring och beundrar min trädgård och vårt hem,  plockar in buketter av vitpyttan, känner mig som en gäst på ett alldeles ovanligt trevligt och mysigt ställe, och tänker att här har dom allt fått till det ändå! ( än har jag inte börjat se alla " projekt och ogjorda saker" som ändå finns i alla vrår...) Än tillåter jag mig att njuta och se allt fint vi faktiskt gjort under alla år på vår lilla gård. Älskar den känslan när man  ser det gamla och invanda på nytt. Hemma! 

Tror vi människor har ett stort behov av den trygghetskänslan som ett hem ger. 

Men nu har det snart gått en hel vecka sedan hemkomsten, mitt komma-hem-leende har väl avtagit lite, och jag börjar ladda upp inför ett stort "måste"- fönsterrenovering och underhållsmålning på fönster som skriker på hjälp!!!

Äntligen...

... sommarlov. Jag tassar upp innan barnen vaknar. Solen skiner från klarblå himmel. Dricker kaffe. Sommaren ligger liksom framför än. Härlig känsla!

Favoritmuggen "Swedish Grace".

Och familjens första konfirmation är avklarad. Tills dess kom kaklet i köket upp. Ett riktigt exklusivt kakel som jag trånat, sneglat och sparat till... Gysinges 15*15 cm, med fasad kant. Det skall sättas tätt med minimal fog och fogas med vit fog, för att få fram de snygga kanterna. Kaklet är handgjort och ganska "ojämnt" i ytan.

Här en bricka från 70-talet, som "stänkskydd" vid spisen.

Tapeten heter "Nästgårds" och är en limfärgstryckt papperstapet, i samma pigga blå som min Swedish grace-mugg!

Hur gick det sen...

Nu ska jag försöka sparka liv i den här bloggen! Om jag fortfarande har några läsare kvar så kan jag berätta att det blev ganska mycket gjort ändå i sommar... Inte allt, men tillräckligt!

Jag har också tagit ett svårt beslut. Jag har bestämt mig för att stänga vår byggnadsvårdsbutik. Jag har kvar företaget, men kommer inte ha försäljningen kvar. Det är svårt att samtidigt ha ett annat jobb, jag arbetar fortfarande som lärare. Jag är glad att jag provade. Byggnadsvård och färger är fortfarande det roligaste som finns, och jag tycker att intresset bara ökar. Jag hoppas att fler tar vid, för behovet finns helt klart!

Att prova på att vara egen företagare har varit intressant. Jag har lärt mig massor och träffat så många trevliga människor. Men oj vad mycket pappersarbete, också ett litet företag kräver. Byggnadsvård är fortfarande en ganska "smal" nisch, även om intresset ökar. Kanske man måste satsa mycket större än vad vi kunnat göra och satsa mer på marknadsföring.

Jag fortsätter att blogga om byggnadsvård och husrenovering här på bloggen. Jag skall försöka tipsa om smart återanvändning, målningsprojekt och vad som händer på vårt ställe här i den värmländska skogen...

Som ni ser överst blev den svarta möbelgruppen klar. Trots ogräs så har vi använt vår "fula" baksida mer. Jag ska berätta mer i nästa inlägg om hur man förvandlar fula mdf-budget-dörrar till något helt annat...

Vi hade nämligen arbetsläger här en vecka i somras, när en snäll pappa hjälpte oss med en massa "surdegar"
Baksidan fick en ansiktslyftning,panel på dörrarna och renoverat fönster. Väggen på grabbarnas rum är klar! (Men omålad...) Plåtar över vindskivor på plats (man varför finns bara alu-zink och inte galven kvar!?) Nu kan regnet komma!

Morgondagen...

... Vet vi ingenting om.

Kanske vi oftare borde ringa det där samtalet som man så länge "dragit" på.

Kanske vi oftare borde tala om för någon vad mycket de betyder.

Kanske vi oftare borde pussa våra barn. Och stressa mindre. Hälsa på någon. Le mot nå´n...

Mina tankar går till Dig du sprudlande, energiska, så levande kvinna, som fick sluta dina dagar här på jorden alldeles för tidigt!

Två år...

...går fort. För exakt två år sedan började jag denna blogg. Det är ganska länge för en som inte gillar att blogga. Att blogga är lite utlämnande och läskigt. Och väldigt kul och spännande. Jag läste länge inredningsbloggar innan jag vågade själv. Men ni som inte har egna bloggar fattar väl att man inte visar allt. Allt är inte så präktigt, kreativt och rosenrött som man kan tro. Det finns många baksidor med renoveringar och inredningstips! Och man orkar inte alltid, som det kanske kan verka som...

Bloggandet är i allafall så kul att jag vill fortsätta. Det är så roligt att skriva om det man tycker om och är intresserad av. Någon erfaren bloggare skrev också en gång att man äger sin egen blogg. Man behöver aldrig ursäkta sig. Att bilderna inte är perfekta, att man inte har några utlottningar eller tävlingar. Eller inte uppdaterar så ofta. Tid, ork och lust varierar så. Precis som Livet. Men om någon läser och ger respons, så blir man så glad.

Den här vägen avslutar min skogs-morgonpromenad. Pricken på vägen är min gamla tax som fortfarande hänger med mig i skogen. Till vänster går våra håriga kor och till höger skymtar huset. Minns inte när vi senast hade en sådan fantastiskt vacker VINTER!

Oktobertradition

I den lilla idylliska staden Arvika är det alltid Mârten den första helgen i oktober. Då äts det kålsoppa och trängs på gator och torg. Alla man ser hälsas med;
-Hej på mârten!

Hur gammal traditionen är vet jag inte riktigt. Men som inflyttad fascineras jag av vad stark traditionen är, och ALLA återvänder hem den här helgen. Det stämmer verkligen att värmlänningen är glad, gemytlig och skojfrisk!
Åtminstone på Mârten...


Mellan regnskurar, iskyla och lottförsäljning hann jag fynda dessa korgar. Tror det var en smålänning jag köpte av. Lövkorg och potatiskorg. Hösten är här och potatisen upptagen... Tyvärr inte av mig. Tvättad potatis från affären men solrosor från mina sålådor!

Tid och Trä...

Hamnade framför tv:n och såg ett inslag i "efter tio" som handlade om föräldraskap. Linda Skugge kunde inte förstå hur föräldrar med tre barn kan hinna med någonting annat än hämta och lämna på aktiviter, packa väskor och se till att rätt grej och rätt unge hamnar på rätt plats. Läsa läxor och fixa mat, handla frukt och tvätta gympa-kläder. Jag är beredd att hålla med. Hur GÖR folk? Och dom som jobbar heltid?

Och mitt i den intensivaste perioden med tre skolbarn går jag och startar ett företag... Ibland tänker jag att jag borde väntat så där 10-15 år. Eller kanske tjugo? Eller, när klarar dom sig själva egentligen...?

Fast då hade det säkert aldrig blivit av. Jag vet att många fixar att kombinera familjeliv och företag hur bra som helst. Och dessutom ha en uppdaterad blogg.

Bloggen, ja. Konsten är kanske att inte göra för LÅNGA inlägg. Lite lagom så folk orkar läsa (och någon orkar skriva...). Och INTE för många bilder. Ska se om det går.



Före- och efter-bilder tycker jag sjäv är kul att se. Här vårt pastell-plastiga golv som blir snyggt trägolv. I lillstugan som nu är byggnadsvårdsbutik. En stor skillnad att ha butiken så nära.

Läs gärna mer på min andra "företags-blogg". Där skriver jag om vart jag hittat trägolv som hyvlas med kärnsidan upp (ger ett tåligare golv, som inte kupar sig åt fel håll).

Men varför i hela friden ha TVÅ bloggar, när en är nog att uppdatera???

Mest för att det verkade som en bra idé när jag skulle göra en hemsida för företaget. Blogger kunde jag ju liksom med... Jag försöker hålla en mer "privat" ton på "mittegnahem"- sidan. Den andra är liksom mer mitt "jobb", och representerar företaget.

Inte blev detta inlägget kort och läsvänligt inte! Får öva mer.

Magisk midsommar

6-åringen blev eld och lågor när han fick höra att man kunde drömma om den man kommer gifta sig med om man lägger sju sorters blommor under huvudkudden!

Högtidligt gick vi ut midsommaraftons-morgon och plockade blommor. Mina grabbar gillar faktiskt att plocka blommor, och speciellt 6-åringen.
-Mamma, hur kan du veta vad alla blommor heter?
(Ehh, jaa, något måste tydligen ha fastnat på skolans biologilektioner. De allra vanligaste sommarblommorna bara sitter där)

Nästa morgon vaknar han VRINSUR och ARG.
-Mamma, jag drömde INGENTING... Det var för att jag inte kunde vara tyst när jag gick och lade mig.. (Han hade tydligen hört att man måste vara HELT TYST när man går och lägger sig för att det ska funka.

Nu får han vänta ett helt år, tills nästa chans att drömma om Drömtjejen.. Stackar´n.



En av de stora fördelarna med att bo i en mindre by på landet, är möjligheten att få delta i traditionerna. De ger folket tillhörighet och trygghet. Midsommarafton firas alltid med midsommarstångsresning på den vackra hembygdsgården och en magisk kvällskonsert i den ännu vackrare kyrkan.

Kyrkan ligger precis vid sjön, och det är så vackert att det gör ont. Midsommarnatten var ljus, ljummen (nja kanske mer kylig...) och alldeles magisk. Det var det vackraste jag hört på länge. Lokala, hemvändande musikförmågor som spelade och sjöng så det gick rakt in i hjärtat.

Nu har det snart gått en hel vecka till efter midsommar, och äntligen har värmen kommit till Värmland. Säger bara: Ack Värmeland du sköna!

Livet på landet...

... om man ska tro alla nya "country-lifestyle-magasin" som poppar upp, så är det så här livet på landet tillbringas. I solen. Med en kaffekopp. Lite tillbakalutat. Uthusen är redan rödfärgade. Lammskinnet är förstås lokalproducerat och kaffekoppen handdrejad...

Sanningen är väl inte riktigt lika idyllisk.

Vrider man bara huvudet LITE från solen ser man den här JÄTTEHÖGEN (finns mer under snön) av ved. Nu är det Vedtider. Veden ska huggas, kvistas, köras hem, kapas och klyvas för att sedan kastas in i vedboden. Helst ska man också vara färdig före första maj. Enligt vem? Det bara ÄR så. Och naturligtvis ska man ligga minst ett år FÖRE.

I mitt nästa liv ska jag installera bergvärme.

PS. Ni missar väl inte "Bullar av stål" i kväll på tv:n. Den underbara danska bondmoran (?)Camille Plum bakar bröd av egenproducerat mjöl, så att man nästan kan känna doften...

Kudde med historia

Denna kudde ligger precis innanför vår ytterdörr. Jag gillar den. Den har en speciell historia...

För några år sedan bodde och arbetade vi i England under en period. Bland all blommig syntet, spetsgardiner och heltäckningsmattor, träffade jag på en svenska från Gästrikland som liksom jag gillade hantverk. Av naturliga material. Hon sydde underbara kuddar i en gammal teknik, som jag tyvärr inte vet namnet på. Vadmalstyg klipptes i bitar och syddes FÖR HAND ihop med ännu smalare bitar emellan i en avvikande färg!!!


Ock kolla baksidan. Lika vacker den. En "hämpa" stickad i ullgarn. Vacker knapp. Allt handsytt.

En annan historia som också tillhör kudden;

När vi väl flyttade hem igen till vårt hus, var det dags att köpa en ny soffa. Det enda jag visste var att den måste matcha kudden! Alltså tog jag med mig kudden i famnen och stegade in i möbelbutiken. Och där stod den röda soffan som bara ropade efter kudden.

Nu är det här ganska många år sedan. Kudden behövde lite omvårdnad. Jag har lappat och lagat lite, och varsamt tvättat den. Soffan har fått sina fläckar (och allra helst skulle jag vilja köpa en ny...) Kudden är ett så fint minne av en rolig tid och en väldigt fin VÄN. Vilket hantverk. Tyvärr är livet så att man väldigt lätt tappar kontakten med dom man egentligen inte alls vill tappa bort. Så här kommer en hälsning genom kudden! Vi tänker på Er!

PS. Och jag SKA ringa det där samtalet som man lovar att man "snart" ska göra...

Höst!

När skolan snart börjar får jag alltid en känsla av "Hur ska det gå...?!"(med typ allt).

Jag är en typisk sommar-optimist. På sommaren känns allt lätt, och härligt värmländskt;

- Dä ordner sä! (översättn: Det ordnar sig:))

På höstkanten kommer mer "Närkingen" i mig fram;

-Det går aaaaldrig... (lite gnälligt)

Så hur ska det gå med företaget? Vet att det tar tid i början. Folk vet inte om att man finns. Vet inte om att det finns alternativ. Och ekonomin? Pengar måste man ha. Tyvärr. Tänk om man kunde leva på att bara ha kul?

Och hur ska det gå med huset? Vi blir ju aldrig färdiga!? Fasaden blev inte klar i år heller.. och inte blev det klart, och inte det...

Ni vet säkert. Då är det bra att börja tänka på allt som faktiskt HAR hänt. Då är sådana här bilder upp-piggande:

Taket blev ju lagat. Viktigt när höstregnen kommer. Men gör sig inte så bra som "stylad" bloggbild, kanske...


Och logen står faktiskt rakt nu! (Den höll på att rasa under veden i vinter)


Och jag gillar fortfarande tapeten Nästgårds som vi tapetserade över glasfiberväven a´la-91, för några år sedan. Ramen som jag köpt på "Ängastugan" (inredningsbutik) i Gunnarskog rymmer mina tre grabb-skatter. Krokarna finns på Nyhems byggnadsvård.

Och något helt otroligt har hänt, jag har faktiskt ett "jobb" som jag verkligen brinner för. Byggnadsvårdsbutiken finns! Och så många trevliga människor det finns där ute!




Närkepessimisten i mig tystnar lite grann...

Husmorsblogg? Kakrecept och tvättstugefunderingar

"Hus kan knäcka en..."

Det har jag sagt av och till i många år. Även om inredning och renovering är mitt största intresse, så är det i sanningens namn -SLITSAMT.

Hur många känner ni inte som renoverar? Alla gör det. Och det är ju så roligt, kul, inspirerande, kämpigt, stentufft, skitjobbigt och alldeles underbart. Och sedan är det ju när barnen är små som man behöver större utrymme- därför idiotrenoverar de flesta småbarnsföräldrar jag känner.

Samtidigt som vi ska hinna träna, förverkliga oss själva och göra karriär! Haha,

Ibland kan jag drömma mardrömmar om att mina barn inte kommer minnas något annat än byggdamm, målarfärgsburkar och ofärdiga projekt av sin barndom. Det lär jag väl få veta en dag!

Slutgnällt. Vet ni vad mina duktiga grabbar gjorde i lördags medan deras mamma stod och - MÅLADE tvättstugan?

De här underbart goda och alldeles beroendeframkallande chokladkolakakorna. För att vara på den säkra sidan TREDUBBLADE de receptet;

100 g äkta smör

1 dl socker+ 2 msk ljus sirap

2 msk kakao

2 dl vetemjöl

0.5 tsk bikarbonat

1 tsk vaniljsocker

Lite räknande blev det, innan de blandade smör, socker och sirap i matberedaren. Mjöl, kakao, vaniljsocker och bikarbonat blandas för sig, och blandas sedan i smör-sockret. Sedan delade de degen i två (sex om ni tredubblar) delar. Rullas ut till längder, plattas till och räfflas med gaffel. Gräddas i 175 grader i ca 13 min... Dela när de svalnat!

Kakfest blev det!

Den vackra assietten har en favoritkeramiker gjort; Ulla Nilsson. Hennes keramik finns på Arvika konsthantverk (Sveriges finaste hantverksbutik?) och även på Blås & Knåda i Stockholm

Bilden överst var en liten kik på tvättstugeprojektet som mamman i familjen sliter med.

Blogga med ett syfte?

Ni har säkert läst om "Vintage-Johanna"; precis det hon INTE ville att fotografen och journalisten skulle visa upp från hennes hem, blev uppslaget stort i tidningen. (Nu skäms jag också lite, eftersom jag i en kommentar bett henne visa lite exteriörbilder på bloggen- strunta i det Johanna!)

För det är väl det som är så bra med bloggen- du är din egen "journalist" och bestämmer SJÄLV vad du vill visa.

Min man påstår att det bara handlar om Bekräftelse- Se mig! Och vad fint jag har det!

-Nähä, säger jag, det gör det inte alls! (Fast kanske han har lite rätt, ... jag tar gärna emot lite bekräftelse från min nyfunna bloggvänner, och bekräftar gärna tillbaka!) Men det berättar jag inte för honom!!!

Någon skrev i en kommentar alldeles i början av min blogg att man får så mycket gjort i hantverksväg, för man vill ha något att visa upp på bloggen (tror det var Aija)

Och det kanske stämmer. Fast jag är också en sådan som måste bjuda hem folk för att få det städat. Då far jag omkring som den värsta städgalningen. Fast väldigt sällan annars...

Och så blir man ju så inspirerad av alla andras stordåd! Här kommer ett exempel:

Det här har mött oss i vår nya fina entré i snart FYRA år.

Har alltid önskat mig en soffa i hallen.

För att sätta ungar på vid påklädning, gamlingar vid skopåtagning, en kaffestund i solen- och nu hade jag äntligen plats.

Den fina soffan FICK jag dessutom. TACK-TACK.

Felet var bara att jag började skrapa bort färgen och så, som med så mycket annat av mina projekt, kom något annat i vägen. Så den blev ståendes så här- HALVFÄRDIG.

Jag har maskerat den lite genom åren med fårskinn och kuddar, men tänk om jag bara låtit den vara... Den var ju snyggt grå och allt. (Men när jag fick den skulle ALLT lutas av...)

Nåväl, jag ska visa Er en annan dag vilken förvandling den genomgått.

Vad jag ville säga med detta var att bloggandet faktiskt har fått mig att ta tag i gamla "surdegar". GÖR FÄRDIGT, är mitt nya valspråk. Jag är expert på att börja på nya projekt hela tiden. Och så kommer alltid "något" emellan...

Har ni inga "surdegar" liggandes?

TUSEN TACK- Karin Lindström och Granne med Selma för de fina utmärkelserna!

Lantliv är trendigt!

Livsstilsmagasin om livet på landet säljs som aldrig förr. Folk köper hästgårdar och förverkligar sig själva i en stuga i skogen. Missförstå mig rätt, jag älskar själv att läsa reportage som "Vi sålde villan och började om på landet", eller om "Fyrabarnsmamman som startat eget företag på den egna gården" (Heja "Smultrongården" t.ex.).

Det är bara det att vi som bor på landet har lite svårt att se vad vi verkligen har. Vilken livskvalitet som vi faktiskt har!I ärlighetens namn är lantlivet inte alltid så idylliskt och harmoniskt som de "fräkniga flickorna i Odd Molly-outfit", i tidningen lantliv vill få oss att tro... Det är mer gummistövlar och yllefrotté. Veden ska huggas, dras in från skogen, kapas, klyvas och slutligen staplas (glömde att den ska bäras in i pannrummet också innan den blir go´värme...) Uthus ska underhållas, hagar ska kontrolleras, buskar ska röjas och samtidigt renoveras det inomhus också.


Min alldeles egna teori är att vi tillhör den sk. "Astrid Lindgren-generationen". Själva växte vi upp i 70-tals-fura och heltäckningsmattor, kalasbyxor och skilda föräldrar. Samtidigt matades vi med "Bullerby-idyll"och "Lönnebergaskinkor". Nu när vi är vuxna flyttar vi ut på landet och bygger glasverandor som aldrig förr!

Vi är inga riktiga bönder. Vi har alldeles vanliga tråkiga jobb. Men vi har lite djur för att:

-Alla som har en bit mark vet att det är en ständig kamp mot "förslyningen" (finns det ordet?). Kor och får är världsbäst i buskröjning. Därför blir jag så upprörd när miljöivrarna säger att vi ska äta mindre kött för miljöns skull. Ät mer kött, men gärna närproducerat så gör du en jättetjänst för att bevara ett kulturlandskap öppet!


-Vi tycker om att veta vad vi äter för kött. Våra får och kor har haft ett lyckligt liv. Vi tycker om att våra barn äter mat som är obesprutad och sund. Kallas Närproducerat när det ska heta nå´t. Ibland kan det bli väl Närproducerat, vilket följande historia kanske kan belysa...

En sommar hade vi ett flasklamm som barnen hjälpte till att mata. Han fick namnet "Peter". När hösten kom skulle "Peter" slaktas, eftersom vi då inte behövde någon ny bagge. "Peter" liksom tjuren "Ferdinand" slaktades och lades i frysen. Helt naturligt för våra barn, även om de förstås saknade "Peter".

Vår minsta var tre år. En ny fröken hade börjat på dagis. Treåringen ville presentera sig på ett bra sätt, så han sa: Min pappa heter xx, och Peter och Leonard ligger i frysen...

Att komma hem...

En av tjusningarna med att åka bort är faktiskt att- Komma hem...

Ståtliga palmer, överdådiga bouganvillabuskar, knallröda hibiskusblommor och blommande mandelträd i all ära men inget är som svenska björkar. (Letar förtvivlat efter en snygg björkbild...). "Åh, vad skira och sirliga de är", "T.om på vintern utan löv är de vackra!"

Barnen skuttar runt och ler lite lyckligt och förvånat (?) över att vara hemma. Hälsar på alla djuren. Intar sitt rum och sina sängar. Kollar noga alla gosedjur och legogubbar.

Några veckor i solen och ett glittrande hav är helt klart inte fel!

Och jag ska inte minnas den "hysteriska matsalen" (tänk Er jättelik Finlandsfärje-buffé i värsta "ät-rejält-nu-så-vi-får-valuta-för-pengarna-rusning"), eller den minsta barnpoolen, som liksom kokade som ett bubbelbad av alla nyanlända föräldrar med ett-och-ett-halvt-åringar, bleka och med något desperat i blicken (det hade ju regnat halva första semesterdagen...)

Nää, jag ska minnas havets rullande vågor som liksom aldrig stannade av, och koltrastarnas otroliga sång, (Det är till en ö i Atlanten alla koltrastar flyttar under vintern, om ni inte visste det!) och paraplydrinkarna i solstolen förstås...

Känns faktiskt lite trögt att komma igång med husrenovering, målarfärgsburkar och halvfärdiga projekt!

Men känns det inte som det är lite VÅR i luften? Hördes det inte lite vårfåglar i morse?

Förresten pajade digitalkameran under semestern... Har alltså inga nya bilder att presentera. Det fick bli en "nygammal" vårplantering.

Bloggångest!

Är det aldrig någon som drabbas av "men-gud-vad-har-jag-gjort?!". Lägga ut sitt hus på webben "vem-tror-hon-att-hon-är?!

Jaja, eftersom jag aldrig får någon ordning på den där "statistik- mätaren", så vet jag ju i sanningens namn inte ens om några faktiskt läser min blogg. Och eftersom jag faktiskt inte vågat säga till någon jag känner att jag börjat blogga, så är ju chansen inte heller så stor att någon bara av en slump skulle hitta mig. Och så finns det ju sådana MÄNGDER av bloggar. Hjälp! Och ni verkar så vana, och så kreativa allihop och när jag ser hur många kommentarer ni får på era inlägg, och säkert svarar ni på allihop, så begriper jag inte hur ni kan hinna med att, kanske arbeta också!? Proffessionella-bloggare-på-heltid?

Det började av en slump. Jag fick en adress av en kompis. "Du som är intresserad av inredning, gå in och kolla Granne med Selma". Det gjorde jag och från hennes fina sida började jag smyga runt på de bloggar som hon länkat till. Ibörjan blev jag helt häpen över all kreativitet och handlingskraft som formligen sprutar ut från era bloggar. Småbarnssliten och mycket renoveringstrött, begrep jag inte hur folk orkade... Men faktiskt blev jag också inspirerad.

Tanken slog mig aldrig att jag skulle börja själv. Era hus verkar så färdiga och jag har så många HÖRN som jag aldrig i världen skulle våga visa. Sedan sitter väl en "Luther" på axeln. En rädsla att någon i den lilla byn skulle tycka att man "är märkvärdig". Jag är säker på att ni bloggare där ute säkert är jättestolta över era sidor och gärna berättar om vad ni gör, men var det så från början? Första natten kunde jag inte sova, och tänkte radera sidan så fort det blev morgon. Har jag inte gjort än, men när diskussionen om "bloggeri" kommer upp bland vänner och någon säger "Vad ÄR det egentligen för FOLK som kan tänka sig att blogga, de måste ju vara riktiga exhibitionister" Då ler jag snett och säger, "Jaa, det måste de..."

PS. Finns det någon där ute som kan ge ett tips om "statistikmätaren" (Ifall ni nu kommer tillbaka...)