Är det aldrig någon som drabbas av "men-gud-vad-har-jag-gjort?!". Lägga ut sitt hus på webben "vem-tror-hon-att-hon-är?! Jaja, eftersom jag aldrig får någon ordning på den där "statistik- mätaren", så vet jag ju i sanningens namn inte ens om några faktiskt läser min blogg. Och eftersom jag faktiskt inte vågat säga till någon jag känner att jag börjat blogga, så är ju chansen inte heller så stor att någon bara av en slump skulle hitta mig. Och så finns det ju sådana MÄNGDER av bloggar. Hjälp! Och ni verkar så vana, och så kreativa allihop och när jag ser hur många kommentarer ni får på era inlägg, och säkert svarar ni på allihop, så begriper jag inte hur ni kan hinna med att, kanske arbeta också!? Proffessionella-bloggare-på-heltid?
Det började av en slump. Jag fick en adress av en kompis. "Du som är intresserad av inredning, gå in och kolla Granne med Selma". Det gjorde jag och från hennes fina sida började jag smyga runt på de bloggar som hon länkat till. Ibörjan blev jag helt häpen över all kreativitet och handlingskraft som formligen sprutar ut från era bloggar. Småbarnssliten och mycket renoveringstrött, begrep jag inte hur folk orkade... Men faktiskt blev jag också inspirerad.
Tanken slog mig aldrig att jag skulle börja själv. Era hus verkar så färdiga och jag har så många HÖRN som jag aldrig i världen skulle våga visa. Sedan sitter väl en "Luther" på axeln. En rädsla att någon i den lilla byn skulle tycka att man "är märkvärdig". Jag är säker på att ni bloggare där ute säkert är jättestolta över era sidor och gärna berättar om vad ni gör, men var det så från början? Första natten kunde jag inte sova, och tänkte radera sidan så fort det blev morgon. Har jag inte gjort än, men när diskussionen om "bloggeri" kommer upp bland vänner och någon säger "Vad ÄR det egentligen för FOLK som kan tänka sig att blogga, de måste ju vara riktiga exhibitionister" Då ler jag snett och säger, "Jaa, det måste de..."
PS. Finns det någon där ute som kan ge ett tips om "statistikmätaren" (Ifall ni nu kommer tillbaka...)
5 kommentarer:
Hejsan!
Vill bara önska lycka till med bloggen! Visst är det kul och spännande?
Ang. statistik - jag skickar ett mail med info.
Ha en fin fortsättning på 2008! / Peter :)
Men hallå vännen därute!!! Jag förstår hur du känner! Ångesten drabbar oss alla....för att få mycket kommnetarer på sin sida krävs att man är JÄTTEflitig med att kommentera själv, åtminstone ett tag! Annars hittar ingen dit! Jag hade min första blogg UPpe på vinden från 31 juli-oktober...den finns ännu kvar, men mest för dem som inte bjudits in till den nya. Att jag valde en dold blogg beror på att jag fick panik över att inte veta vilka som var "inne i mitt hem". Främst tänker jag då på dem som bor i vårt lilla samhälle, knappa 1000 personer. Jag jobbar i skola/fritids och därför en ganska "offentlig" person i samhället...att jag startat en blogg spred sig som en löpeld! De flesta tittar ju in av intresse, andra gör det mest för att vara nyfikna och förvetna.....nu är den nya bloggen bara för andra som har egna bloggar också! Möter på dem som tycker bloggandet är konstigt gör man! En del förstår inte hur mycket det ger! Det är fler än du tror som bloggar helt i smyg utan att berätta det för nån som de känner! (mer än närmaste kanske...)
Alla har vi hörn i hemmet som vi inte kan visa upp! Man visar bara det man själv vill!
Om du vill titta in hos mig på Under en vind, så kan du maila mig på underenvind@telia.com, skriv ditt bloggnamn så jag vet att det är du! Eller om det är något du vill fråga om!
Hoppas att du ska finnas kvar här!
Må gott! Kram!
Hejsan!
Va gullig du är som nämner min blogg i din egen! Jag blir jätteglad! Självklart får du göra det, det känns bara.... stort på nåt sätt. Kul att få veta att man inspirerar någon annan. Jag länkar gärna dig också :-)
Visst kan man drabbas av bloggångest. Fast i mitt fall har nog min mamma varit värre än jag själv *hihi*. Hon undrar alltid om jag har städat..."för TÄNK OM det kommer någon som läser din blogg. De skulle bli så BESVIKNA om det var rörigt. Fast vet du - det struntar jag i. Här ser det ut som attans ibland. Det gör det nog hos alla. Fast det vill man ju inte visa ;-)
Kram på dig!
Jag har inte fått något mail från dig! prova igen! När jag fått det skickar jag dig en inbjudan till den nya sidan! Du kan också lämna din mailadress bland kommentarerna på Uppe på vinden sidan! Kram!
Hej,
javisst får man ångest ibland! Jag har inte heller berättat nästan för någon alls att jag bloggar, bloggvärlden är för mig en lite annan värld än den "riktiga". Om någon bekant råkar hitta min blogg i misstag så är de naturligtvis välkomna, men annars skriver jag väl mest för mig själv (har inte heller någon statistikmätare, så det är mycket möjligt att ingen läser...) Och så får man faktiskt mycket mer gjort i inrednings- och hantverksväg än annars, för att ha något att visa upp på bloggen!
Skicka en kommentar