onsdag 6 mars 2013

I will tell your story...

... En mycket sorglig historia, men också en mycket vacker historia om vad människor kan betyda för varandra som medmänniskor.

När vi köpte vårt "ställe"i den värmländska byn, som ligger otroligt vackert- skogsklädda höjder och glittrande sjöar, visste vi egentligen ingenting om det sk "livet på landet". Byn låg på lagom avstånd från en mindre stad och på ganska stort avstånd från storstaden. Mannen hade tillbringat sina barndoms somrar hos sin mormor och släkt som bodde i byn, men i övrigt hade vi ingen aning om vad vi gav oss in i. Ett i stort sett orört Egnahem från 30-talet med ladugård, snickarbod och ca 5 ha mark, blev till salu. Vi var unga och bar på en dröm om ett liv med lite djur och närhet till natur.  Om djurhållning, vedhantering eller för den delen, renovering, visste vi egentligen ingenting. Vi var två "Villa-ungar" uppvuxna med cykelvägar, elvärme, heltäckningsmattor och treglasfönster...

Vi blev otroligt väl mottagna. Vi blev inbjudna i gemenskap. Vi lärde oss om när träden skulle fällas för att sedan kapas, klyvas, staplas och torkas (Just nu hörs motorsågarna här omkring, nu är det hög tid att fälla nästa års vedförbrukning)

Vi fick lära oss om hur man gör med Djur! Inhägnader, bete och skötsel. Vi började med får, men har nu några Highland Cattle kor och höns, för att det är livskvalitet att ha eget kött och egna ägg. Och kossorna gör så fint i markerna, som annars SNABBT växer igen.

Vi lärde oss om renovering och innanfönster. Om snabba vägar och långsamma... För mig blev också färg och byggnadsvård till ett stort intresse. Inte har vi gjort allt rätt. Så här 20 år efteråt är det ibland svårt att fatta att vi har gjort detta. Byggt ut vårt hus för att familjen skulle få plats. Renoverat uthusen. Försökt ta tillvara det vi kunnat. Och efter bästa förmåga göra själv. Men utan alla våra vänner som alltid hjälp oss när det behövts hade det aldrig gått!


Och nu kommer vi till det sorgliga. En av våra närmsta grannar, vänner och en av de där "hjälparna", med så mycket mer kunskap än vad vi "stadsingar" hade, finns inte med oss längre. För lite mer än ett år sedan, en riktigt smällkall dag, gick något fel därute i vedskogen. En fruktansvärd olycka som ledde till att en människa inte finns idag. En familj är kvar och  han saknas en bygd! Han var en mycket erfaren skogshuggare, men det spelar ingen roll när olyckan är framme. Olyckor som den här får en att stanna upp, tänka till, värdesätta, försöka leva långsammare, ta tillvara, säga det där man aldrig säger, vara rädd om...
Bilderna är tagna för några veckor sedan, så vi har faktiskt mycket mindre snö nu i vår del av Värmland. Det här inlägget tog lite längre tid att skriva, det är svårt att formulera sig kring det som är svårt.  En vår närmar sig. Och nästa års vedproduktion är i full gång- faktiskt.
Huset från nästan samma vinkel som den första bilden- 20 år senare.

7 kommentarer:

Maria sa...

Fint skrivet! Och fint att ha grannar som delar med sig av kunskap, sorgligt att han inte finns mera ♥. Ni har verkligen fixat erat hus vackert!

Anonym sa...

Vilken glädje att ni hann leva åren med er fine granne! Och att ni tog tillvara på hans kunnande.
För den vidare...

Annika sa...

Mycket fint skrivat... läste ju om olyckan i lokaltidningen... det blir ju ett "hål" efter vänner som lämnar oss.... o vilken kunskap ni har lagt till i ert liv.... hoppas allt är bra med dig där uppe i skogen.... här nere ve sjön rullar det vidare.... Kram Annika

Asta sa...

Jag tycker att du gjort din vän rättvisa med det du skrivit. Man ska alltid vara glad att ha fått känna såna människor.

Älfgärdet sa...

Det är så värdefullt att få möjligheten att lära känna dessa människor som besitter så mycket kunskap och som delar med sig och för vidare. Det märks när de inte finns där...
Ni har verkligen rätt glasögon på när ni förvaltar er egnahemsgård. Som alltid, MYCKET fint, med karaktären bevarad.

VisaLiza sa...

Vilken resa ni har gjort. Fantastiskt resultat när man jämför bilderna före och efter. Jag känner igen det du beskriver. Flyttade ut på landet för några år sedan och fick samma varma mottagande. På den lilla orten blir varje människas betydelse så mycket större. Liza

♥ Pia... sa...

Fint och vackert skrivet .... Vilken resa ni gjort med ert egna hem...fantastiskt ... Kram Pia