Lantliv är trendigt!

Livsstilsmagasin om livet på landet säljs som aldrig förr. Folk köper hästgårdar och förverkligar sig själva i en stuga i skogen. Missförstå mig rätt, jag älskar själv att läsa reportage som "Vi sålde villan och började om på landet", eller om "Fyrabarnsmamman som startat eget företag på den egna gården" (Heja "Smultrongården" t.ex.).

Det är bara det att vi som bor på landet har lite svårt att se vad vi verkligen har. Vilken livskvalitet som vi faktiskt har!I ärlighetens namn är lantlivet inte alltid så idylliskt och harmoniskt som de "fräkniga flickorna i Odd Molly-outfit", i tidningen lantliv vill få oss att tro... Det är mer gummistövlar och yllefrotté. Veden ska huggas, dras in från skogen, kapas, klyvas och slutligen staplas (glömde att den ska bäras in i pannrummet också innan den blir go´värme...) Uthus ska underhållas, hagar ska kontrolleras, buskar ska röjas och samtidigt renoveras det inomhus också.


Min alldeles egna teori är att vi tillhör den sk. "Astrid Lindgren-generationen". Själva växte vi upp i 70-tals-fura och heltäckningsmattor, kalasbyxor och skilda föräldrar. Samtidigt matades vi med "Bullerby-idyll"och "Lönnebergaskinkor". Nu när vi är vuxna flyttar vi ut på landet och bygger glasverandor som aldrig förr!

Vi är inga riktiga bönder. Vi har alldeles vanliga tråkiga jobb. Men vi har lite djur för att:

-Alla som har en bit mark vet att det är en ständig kamp mot "förslyningen" (finns det ordet?). Kor och får är världsbäst i buskröjning. Därför blir jag så upprörd när miljöivrarna säger att vi ska äta mindre kött för miljöns skull. Ät mer kött, men gärna närproducerat så gör du en jättetjänst för att bevara ett kulturlandskap öppet!


-Vi tycker om att veta vad vi äter för kött. Våra får och kor har haft ett lyckligt liv. Vi tycker om att våra barn äter mat som är obesprutad och sund. Kallas Närproducerat när det ska heta nå´t. Ibland kan det bli väl Närproducerat, vilket följande historia kanske kan belysa...

En sommar hade vi ett flasklamm som barnen hjälpte till att mata. Han fick namnet "Peter". När hösten kom skulle "Peter" slaktas, eftersom vi då inte behövde någon ny bagge. "Peter" liksom tjuren "Ferdinand" slaktades och lades i frysen. Helt naturligt för våra barn, även om de förstås saknade "Peter".

Vår minsta var tre år. En ny fröken hade börjat på dagis. Treåringen ville presentera sig på ett bra sätt, så han sa: Min pappa heter xx, och Peter och Leonard ligger i frysen...